Då jag valt att sluta blogga, eftersom att hon som gjorde min design för cirka 2 år sen lagt ner den största delen av verksamheten. Min stil är ombytt totalt och jag känner inte längre ett behov att att få tröstömkan på det sätt jag behövde tidigare.

Jag skriver detta inlägg i ett försök att hänka Peter ”Peter08” Nilsson in under hans gigg på Ambassadeur (den 19 november).

Innan jag kommer fram till det väsentliga vill jag först bara säga att rövslickeri leder ingenvart. Visst kan sillisar o komplimanger räcka längre än skåp o sliskiga kommentarer. Men öppenhet leder oftast in oss alla på rätt väg på en gång.

 

---

 

 

Fördomar sprids lika snabbt om människor med framgång som klamydia gör i Ayia napa. Det är få förunnat som på allvar tar sig tiden att bilda sig en egen uppfattning om människor i vår omgivning så fort det ligger ett rykte like a gloria kring personen. Jag är själv inte den som kommer med nedvärderingar om innan motsatsen bevisas.

MEN.. när det kommer till människor framför bloggar har jag alltid haft svårt på att utskilja sanning och lögn. Jag har blundat för det och tyckt att det är bland det mest patetiska som finns (bara för att jag själv bara satt och skrev när jag hade motgångar i livet).

Den 17 september, en lördags kväll i Stockholm hade jag bjudit ut några vänner för att visa dem vår huvudstad. Dem hade aldrig varit där mer än ett fåtal gånger och då aldrig ute på nattklubbarna. Så jag tog med mig dessa till Entourage (Victoria), där vi hade en väldigt trevlig kväll. Då det va dags att byta ställe ser jag två tjejer, jag känner starkt igen dem båda och inser snabbt att de är i sällskap med en kille jag känner igen om något inte mer.

Det förvånade mig i denna sekund vad fel jag haft, Peter uppfattades som någon helt annan en vad han framställts på och av sin blogg. Inte för att vi stod och prata med varandra mer än ett ”hej” och ett par fåodiga repliker som följd. Dock uppfattade jag under den korta stunden, Peter som en riktigt skön lirare och inte den moggis som jag tidigare sett ”kilen på bloggen” som.

Att vinna VIP-passet till spelningen skulle vara en grym upplevelse. Killen som har gett de röda byxorna en helt ny innebörd för hela Sverige. Att vinna en kväll och natt på hans eget gigg är svårt att ge en anledning till, att själv uppmuntra den som sitter på VIP-passet att lämna det ifrån sig. Hur jag ska förmedla det på ett annat sätt än detta är omöjligt.

Det är omöjligt för jag smörar inte bakifrån, jag talar av egna uppfattningar.

Jag vet inte om jag ska fortsätta med detta, det finns liksom ingen mening. Eller?
Jag får ständigt kommentarer om att jag har en bra blogg för jag skriver om sånt många känner igen sig i och inte många andra vill skriva om. Sen finns det dem som säger att den är värdelös, att jag skriver om mina problem istället för att ta tag i dem. Så... Vem ska jag lyssna på?

Hat, vad är det som gör att vi hatar? Vad bygger vi hatet på? När har DU och JAG rätt att just hata? Det är frågor, vem har svaren? Vilka svar är rätt?

För mig är hat så mycket mer än svek. Att hata är svårt att precis sätta fingret på för ”hat” är ett otroligt starkt ord. Fast när man som mest behöver hatet, är det okej att hata då? Eller är det fel att hata för att en annan människa tagit sig rätten att ta en person som står en nära ifrån oss, ifrån livet? Är det fel att hata då? Eller ska vi känna empati för den som utfört handlingen för att det kan finnas en anledning?

När hatet väl kryper på vet jag med all säkerhet att man skiter i empati och allt vad nu kan tänkas. För en handling som tar en del av ens hjärta ifrån en så finns det bara hat kvar. Då finns det ingen benådning, då finns det bara synd.

Men vad är det då som gör att hatet aldrig släpper, vad är det som gör att det bara byggs på och samlas till en tickande bomb långt där inne? Varför går det inte bara att släppa lös allt hat och slippa alla tankar, alla frågor.. allt hat.

 

Jag läste precis en artikel i aftonbladet, om en flicka. En flicka från en ort vid namn Örkelljunga, hon var bara 6 år. Hon var oskyldig, hade inget gjort. Hon ville bara rasta sin hund.

Jag kan inte förstå hur man kan vara så dum i huvudet, en man som beskrivs som "Smal och mörkhårig" har lurat med sig en liten flicka på 6 år och fullbordat något som enligt polisen rubriceras som en våldtäkt. Hon var 6 år? Vad tänker man med egentligen om man går på ett barn i en så pass liten försvarsposition så inte ens rösten hörs när hon skriker?

Att en liten flicka som ännu bara är ett litet barn, ett barn som ännu inte vuxit och börjat leva på riktigt. Hon har fortfarande flera år kvar innan alla vänner och pojkvänner börjar cirkulera i tankarna. När hon växer upp och börjar förstå mer och mer vad det är som har hänt, hur ska hon då våga lita på en främmande kille som säger att han älskar henne? Hur ska hon någonsin kunna ta sig ur den mörka korridoren hon tvingas vandra igenom för att glömma och komma bort från allt som hänt?

Att det är låga straff på svin som utför en sådan handling det kan vi nog alla hålla med om och det "fina" lilla åklagar-äckel som citerar i sina pläderingar; "Till hänsyn av gärningsmannens låga ålder......" Jag tror dom flesta pissar på gärningsmannen oavsett om han är 12 eller 80 år. Oavsett om det nu är en ung person eller en fullvuxen som utfört det ska det aldrig "tas hänsyn" till gärningsmannen, man har alltid ett val. Har man valt att för alltid klassas som ett svin ska man dömas till det också.

Oavsett vad polisen än kommer framtill kan jag sätta mitt liv på att även denna stackars lilla flicka kommer efter den fällande domen kunna se förövaren ute på gatorna igen inom 2 år. Det är för jävligt att det ska få vara så, det är hemskt att hon ska få råka ut för detta, det är hemskt att det aldrig går framåt i polisens arbete till att få bort svin från gatan som inte kan hålla sina händer i styr. Jag tycker det är tragiskt. INGEN ska behöva råka ut för något sådant, oavsett om man är 6år eller en vecka kvar i livet. Oavsett vilken ställning i samhället du än har finns det ingen som har rätt att ta något ifrån dig. Vid ett sådant här fall... då är det mer än så. Då försvinner det mesta från brottsoffret, samtidigt som gärningsmannen aldrig hittas eller buras in och släpps ut långt innan man ens hunnit glömma vad som hänt.

Jag tycker det är hemskt.

 

Sommaren är snart över och jag sitter på samma ställe som innan, jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag kämpar dagligen för att förstå vad det är som händer men jag står ändå kvar på samma ställe. Hjälp! Är det inte för sent att be om hjälp?

Även om det inte är för sent så skulle det aldrig falla mig in att be om hjälp. Jag ska klara detta själv, jag måste vara stark.

Det är många som har frågat mig om jag ”knaprar piller” som jag skrev i mitt tidigare inlägg. Förlåt, det var fel av mig. Jag skulle givetvis ha skrivit in detta bland allt annat som folk säger om mig just bara för att trycka ner mig i botten.

Nej jag knaprar inte piller och jag har ingen tanke på att börja med det heller. Ändå står jag fast vid att jag tycker det är ynkligt att ett sådant fåfängt ryckte ska kunna förstöra en 5 årig vänskap. Jag menar.. vart finns ärligheten i denna ”vänskap” om du/ni inte ens kan fråga mig först om det du/ni hör innan ni väljer att ta era egna beslut. Visst, ett beslut tas av egen vilja. Fast inte på någon annans begäran.

Det var verkligen de jag trodde va mina vänner som drog sig tillbaka när ryktena började gå igen. Vad fanns det för anledning att ens lägga ner all tid att lära känna mig då? Dock såg jag ju plötsligt att de personer jag trodde var mina ovänner som i slutändan visade sig vara mer mogna som vänner. Vad har jag gjort er?

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta detta, vet inte på vilket sätt jag ska uttrycka mig för att inte rätt person ska uppfatta detta fel. Alla år som gått, alla sms som har skickats. Alla timmar vi ägnat åt att stötta varandra från att bli nedgrävda. Var detta bara tomma ord ur en öppen mun? Eller var det ord som blev sagda bara för att stunden krävde det?

I över fem år har vi alltid stått vid varandras sida, det senaste året har det bara varit trash, inget som riktigt fungerat. Men vänskapen har ändå funnits där. Enda sen i början av 6an fram tills för en vecka sen, då tog det stopp. Det klipptes av pågrund av att ”någon” berättade att jag knaprar piller.

Det var ”någon” som sa att jag hade; ”våldtagit, att jag hade försökt döda någon med en smörkniv och fått sitta på psyket” Det var ”någon” som sa att jag.. Ja, Jag vet inte vad människor säger om mig. Men en sak vet jag och det är att nätterna du ringde och grät för du sökte tröst, då spelade det ingen roll för dig vad alla andra sa. För du lyssnade på mitt ord. Sen nu? Någon du aldrig träffat pratar med dig öppet och allt möjligt och du frågar helt random om han känner mig bara för vi råkar komma från samma ort. DÅ vänder du ryggen till för att denna ”någon” som du inte känner säger något. Jag tycker det är ynkligt.

Minns du inte alla nätter vi låg och pratade med varandra som 12 åringar och planerade allt vi skulle göra som vänner när vi skulle ses? Minns du inte alla banden vi skulle knyta med varandra för att alltid kunna finnas och umgås och stötta varandra? Minns du inte orden som blev sagda till varandra när vi skrev? Minns du ingenting?

Jag vet i alla fall att jag har sedan länge haft ont, men jämfört med smärtan som nådde mig när du berättade anledningen till att du fryst ut mig? Jag har inte ens gått mot ”rödgubbe” över ett övergångställe det senaste två åren. Jag har blivit en helt annan person och det är nu när jag verkligen har tagit tag i mitt liv som jag får skit för något som så lite som ord gripna ur luften.

Det var verkligen personer jag trodde var mina vänner som vände ryggen åt. Jag tycker det är ynkligt.

Ska jag satta eller gråta, ska jag vara sur eller le? Det är aldrig lätt att inte veta hur man ska bete sig. Jag vet snart inte ens om jag ska andas. Det är alltid något som kommer fram som inte har någon sanningsgrund allt. Ändå tror alla på det. Varför kan jag inte få stå till svars någon gång och med egna ord få berätta vad som är sant och inte? Varför kan ingen fråga mig om sanningen är nära eller lätt som en lögn?

Jag får nog aldrig svar på det, för det finns nog ingen som är kapabel till att inse att falskhet finns överallt.

Grabbar, när jag ser på denna bild tänker jag på gamla tider. Konstigt nog är den tagen för bara några dagar sen och ni har alla tre lagt på er några kilo om jag säger så. Fast ändå tänder bilden den där lilla glöden som jag ibland behöver, den glöden som lyser upp mitt förra liv. Mitt förflutna. Ni är riktigt härliga och ni har en sämsta humorn i stan.. dock är min humor lite sämre.

Dagarna har gått för snabbt och åren har flugit förbi. Men tiden står stilla med er, det är det som är så sjukt bäst.

 

Detta med att blogga ska man ju inte bara få kraft till när man mår dåligt eller är superglad.  Så nu tänkte jag göra något jag aldrig gjort tidigare, blogga när jag är helt neutral. Jag tycker inte det är någon mening med att ha bloggen annars om jag bara ska fläka ut mina problem i den. För jag kan tänka mig att det finns dem som tycker det är lite patetiskt och ja, det kanske det är. Fast jag mår ju lite bättre efter att få ha skrivit av mig.

Men som sagt, jag ska försöka börja blogga dagligen igen. Dock kommer det inte bli något fjortis snack om huruvida jag klär mig eller vad jag gjort under dagen. Min blogg är personlig och det är mer än en strumpa jag måste skriva om då för att få det seriöst och bra.

Dagen i sig är en otroligt tråkig dag, fast är den det? Det är ju uppåt 18 grader varmt nu men snart kommer det kalla regnet igen. Sommar? Nja det vill jag inte kalla det riktigt, inte idag. Dagarna ser olika ut precis som du, jag och vädret. Tummarna hålls hårt för finare väder denna sommar år 2010.

Jag försökte ta mig upp men jag föll ständigt ner på marken igen. Jag tog nya tag.. men jag bara föll. Jag förstår inte varför jag inte kan hålla kvar det jag en gång får. Varför ska jag bara tappa det som en gång satt sig i min famn? Jag ställer frågor men får aldrig några svar.

En kontakt, en sommar, ett leende. Allt var klart för framtid, allt var klart för start. Men ett felsteg kan kosta en livet, det kan kosta en ro. Att munnen talar längre än förståndet räcker kan kosta en smärta. Att inte veta vad man ska göra för att den ska sluta.

Jag vet inte ens om jag är menat för detta? Ska jag gå på samma mark som alla andra? Vore det inte lättare att bara sätta något framför munnen på mig och hålla kvar tills jag inte längre kämpar emot. Det är som om någon tagit något ifrån mig, jag kan bara inte förstå varför jag inte få ha det kvar.

Jag vet inte själv om jag orkar ta mig upp, jag vet inte vad det är som som får mig att känna såhär. Något är det ju, det glädjer mig inte ens att det är sommarlov snart. Det kanske är just det som är felet. Jag vet att det inte är slut än, jag vet att jag har ett år kvar. Tidsbestämmelserna bara flyttas fram ett år gång på gång. Nästa gång blir jag fri att jaga vad jag vill. Jag får ta mina egna beslut. Då kommer jag sätta stopp för det här. Allt kommer få ett slut.

Jamen sluta klaga då, jag vet att jag har varit riktigt dålig på att uppdatera den senaste tiden. Tyvärr har jag ingen dålig ursäkt att komma med nu till varför jag inte uppdaterat ;)

Sommaren är på väg, om den inte redan har kommit? Soligt, över 20 grader varmt i solen.. okej, sommaren har kommit. Då är det bara lovet som saknas (y)

Nu kommer en glad nyhet till alla er som gillar att gästblogga :) Varjedag kommer det att väljas ut en person, kille som tjej att få gästblogga i min blogg. Tycker i alla fall att det kan få en chans, sen får vi ju se hur det går.